Idag kom det.

Brevet som kallar mig till jobbet för att skriva under min uppsägning.
Hur tar man ett sådant besked?

Det kom inte oväntat. FK, jobbet och jag var överens om att detta var enda alternativeet efter en mindre lyckad arbetsåtergångsförsök. Jag fick grava ångestpåslag efter att ha varit på jobbet mindre än en dag efter åtta månaders sjukskrivning, så jag behöver söka mig nya jaktmarker.

Men det är ändå en era som tar slut och en ny som börjar.
Uppsagd.

Vad ska jag nu göra?

Jag tar inget ansvar.
Skyr det som elden
Det är roten till alla mina konstiga beteenden.
Fast egentligen är det inte ansvaret som skrämmer mig, utan insikten över att jag kommer behöva svara upp mot resultatet. Det byggs liksom en barriär av försvar i mig så snart jag närmar mig ett ansvarsområde. En barriär av Rädsla.

Fast idag har jag övervunnit det - flera gånger!
1. Jag har planerat maten en hel vecka framåt och utifrån detta skrivit en handlingslista.
Det tog säkert en och en halv timme att få till det, men det gick. Jag kom över min försvarsbarriär med några enkla bollande frågor till familjen vad de skulle önska äta under nästa vecka. Sen tvingade jag mig att avsluta matsedeln och därefter gick det ganska lätta att göra handlingslistan.

2. Bilen har varit på verkstad. Jag krockade i april  - två gånger - och nu har det tillslut blivit åtgärdat. Försäkringshandläggaren lät oss dock komma undan med en självrisk, eftersom jag inte lyckades åstakomma mer skada på bilen vid andra krocken. Ändå meddelar han verkstan att ta ut två :(
Då övervann jag instinkten att låta det bero och ringde försäkringsbolaget och fick efter tjugo minuter upprättelse och en försäkran om att de skulle meddela verkstan annorlunda. Så med lite beslutsamhet har jag just sparat familjekassan 3 papp!

På fredag ska jag sätta på nya vinterdäcken! Är inte det ansvarstagande?

Nu har jag återställlt mitt lösenord så nu kan jag blogga vidare!
Ska bara lämna på dagis först ::)