torsdag, oktober 22, 2009

Idag kom det.

Brevet som kallar mig till jobbet för att skriva under min uppsägning.
Hur tar man ett sådant besked?

Det kom inte oväntat. FK, jobbet och jag var överens om att detta var enda alternativeet efter en mindre lyckad arbetsåtergångsförsök. Jag fick grava ångestpåslag efter att ha varit på jobbet mindre än en dag efter åtta månaders sjukskrivning, så jag behöver söka mig nya jaktmarker.

Men det är ändå en era som tar slut och en ny som börjar.
Uppsagd.

Vad ska jag nu göra?

onsdag, oktober 21, 2009

Jag tar inget ansvar.
Skyr det som elden
Det är roten till alla mina konstiga beteenden.
Fast egentligen är det inte ansvaret som skrämmer mig, utan insikten över att jag kommer behöva svara upp mot resultatet. Det byggs liksom en barriär av försvar i mig så snart jag närmar mig ett ansvarsområde. En barriär av Rädsla.

Fast idag har jag övervunnit det - flera gånger!
1. Jag har planerat maten en hel vecka framåt och utifrån detta skrivit en handlingslista.
Det tog säkert en och en halv timme att få till det, men det gick. Jag kom över min försvarsbarriär med några enkla bollande frågor till familjen vad de skulle önska äta under nästa vecka. Sen tvingade jag mig att avsluta matsedeln och därefter gick det ganska lätta att göra handlingslistan.

2. Bilen har varit på verkstad. Jag krockade i april  - två gånger - och nu har det tillslut blivit åtgärdat. Försäkringshandläggaren lät oss dock komma undan med en självrisk, eftersom jag inte lyckades åstakomma mer skada på bilen vid andra krocken. Ändå meddelar han verkstan att ta ut två :(
Då övervann jag instinkten att låta det bero och ringde försäkringsbolaget och fick efter tjugo minuter upprättelse och en försäkran om att de skulle meddela verkstan annorlunda. Så med lite beslutsamhet har jag just sparat familjekassan 3 papp!

På fredag ska jag sätta på nya vinterdäcken! Är inte det ansvarstagande?

tisdag, oktober 20, 2009

Nu har jag återställlt mitt lösenord så nu kan jag blogga vidare!
Ska bara lämna på dagis först ::)

torsdag, september 24, 2009

Försent

En annan dag ska jag skriva mycket
Just nu ligger all text i den bärbara datorn och inte här på bloggen

dax att knyta in, sova, bearbeta under REM-sömn

..and so I leave you
/Antonio

fredag, september 18, 2009

Effektiv Fredag

Jag har varit i toppform idag!

Vaknade (fast somnade om så I fick sparka på mig från sin sänghalva)
Väckte E när jag fått på mig lite anständigare kläder, typ kalsonger o t-shirt. Hon slår upp sina vackra grönblå och säger "Pappa, vet du vad det viktigaste av allt är? Man kan tro att det är att äta, men det är fel! Det är att andas." Hennes blick är så genomborrande och bestämt att det bara är att hålla med. Kan en sjuåring ha fel?
Sen ordnades det med kläder, frukost, skolfrukt och gympaväska och så i god tid i väg till skolbussen.

Dax för barn nr 2. Grabben fick på sig kläder och satt vid frukostbordet inom tio minuter. Sen kunde vi äta i relativt lugn tills klockan var kvart i. Då bar det iväg till tandläkaren.
Där fick vi beröm för snygga tänder! Jag skriver "vi" för det var A & jag som satt i stolen, även om den snygga tandläkarinnan bara kollade in A's tänder.
På dagis hade de just bakat bananmuffins och fröknarna erbjöd nybryggt. Då säger man inte nej :)

Hemma igen förberedde jag för att åka till stan. Handlingslista o böcker som skulle återlämnas till biblioteket åkte in i bilen tillsammans med I's veckobeställning. Det är nått meditativt med rutinen att lyssna på Flipp eller Flopp på P3 medan jag kör bil.
Levererade.
Besökte Af
Återlämnade böcker. Lånade Harry Potter 4 på engelska.
Köpte kontorsmateriel. (Liten ångest skymtade här, men övervanns med aktiva beslut)
Åkte o storhandlade på Willys. Dyrt blev det, men så fick vi skivad älgstek till middagen oxå.
Lagade och serverade familjen nämda rätt. Ostkaka m vispgrädde o ekologisk vildhallonsylt till efterrätt.
I skulle jobba kväll, så jag gjorde kvällsrutinen m barnen.
Sen satte vi på Charlotte's Web/Min vän Charlotte och myste i soffan.
När A började gäspa nedsjunken i mitt knä stängde vi av och knatade i säng. Godnatt godnatt.
Nu är diskmaskinen på, soffan redo och natten ung!

Det känns som det blev en bra dag...
Dax för lite kvällste. ..å Harry!

torsdag, september 17, 2009

Ohållbart - hållbart

Idag har jag motat ångesten i grind genom aktiva handlingar. Jag har plockat undan saker, hängt tvätt och allmänt ryddat upp i hemmet. Som belöning fick jag dricka kaffe. Allt enligt KBT-handboken.
När säden bärgas brukar vår villa besökas av diverse gnagare. Det är inte så härligt att insea att brödkorgen haft besök, så därför monterade jag en så där mus-skrämma under köksskåpen idag. Får verkligen hoppas den fungerar.

..but it's life's illusions that I recall. I really don't know life at all...
Nu verkar ju detta vara bra och så, men nu kruxet är att jag inte gör i egen kraft. Jag gör nämligen för att min kära fru säger åt mig att göra det. I ett 50-tals hem kanske det inte vore så konstigt att frun ålade/beordrade mannen uppgifter inomhus, men nu försöker vi inte leva ett 50-tals liv utan ett jämställt 50/50 liv. Hittills har fördelningen i bästa fall varit 25/75 - med övervikt åt hennes ansvar. Dåliga dagar - vilket varit de flesta - har hon dragit vagnen och jag åjat mig över att jag inte går ur den och hjälper henne putta.
Jag blir arg när jag läser vad jag själv skriver! Vilket drägg till man jag är :(
Problemet stavas Å N G E S T. En alternativ stavning skulle kunna vara R Ä D S L A.
Jag får liksom inte ändan ur... Och får jag det så kommer något annat och skrämmer skiten ur mig.

Paulus sa en gång "Det goda jag vill göra gör jag inte, och det onda jag inte vill gör jag."
Så är det.

Men hur kan man vara rädd för att misslyckas om man aldrig ens försökt?
Kanske för att man börjat försöka och fått en hurril för att man gör något oväntat, okommunicerat, och då drar sig tillbaka. Jag ser en snigel framför mig som drar in antennerna så snart minsta sak kommer i vägen.
Min kurator frågade mig någon gång efter ett djur som kunde symbolisera min rädsla. Sekundsnabbt kom bilden av en rädd, nervös hind fram. Ni vet, Bambis mamma. Alltid med öronen på vakt och springer - flyr - vid minsta förändring. Safear av bara farten.

Vi närmar oss drastiskt ett bottennapp. Familjens situation är ansträngd. Min fru drar ett stort, tungt lass och jag har tyvärr väldigt lite att bidra med. Jag gör nätt och jämt det nödvändigaste, men glömmer bort och förtränger andra trängande saker - skriva om huslånet, boka tid på verkstan, barnens behov av stövlar på dagis och fritids, husets löpande underhåll, mm, mm, mm.
Listan kan bli lång för den som orkar läsa. Du ska slippa.


Man kan sammanfatta dagens erfarenheter med denna lilla bild, där bägge karaktärerna är jag.

Må så grankott på er!

onsdag, september 16, 2009

Hur börjar man en ny blogg?

Någon?

Alldagligt?
"Hej, på den här bloggen kommer jag skriva om livet. Mitt liv. Tyvärr hade jag hoppas få skriva om ett lyckligt liv, ett liv hämtat från Pleasantville. Nu låter det sig inte göras eftersom jag är sjukskriven för stressrelaterad ångest."

Allvarligt?
"I går höll jag på att ta livet av mig. Jag körde bil utan bälte lite för fort i en allé. Tiden stannade för ett ögonblick och jag såg det. Trädet. Det var bastant och stod snett framför bilen. Ett enda tryck på gaspedalen. Lite åt höger och allt vore över. Då skulle jag slippa ångesten. Rädslan. De mörka dagarna. Ovissheten.

Så tänkte jag på mina kära barn och valde att inte göra det"

Filosofiskt?
"Varje människa är som en bok - att döma innehållet efter omslaget kan vara ett misstag.
Från första början skapades jag unik. Till mig. Sedan har jag försökt vara någon annan. Någon som liknar mig och har drag av mig, men som sorligt nog berövar mig den livsglädje jag känner. Om du skulle möta mig på ett släktkalas, eller på en firmafest skulle du möta en glad konverserande kille med vinglas i hand. Ytligt glam och trams. Men innanför pärmarna skulle de mörka sidorna snart grumla bärgaren."


Filantropiskt?
"Om du läser detta är du på väg att bekanta dig med någon som kämpar, klagar, gläds och skrattar lika mycket (eller lika lite?) som du - och ändå är älskad för den du är!
Hur gärna skulle jag inte möta dig, ansikte mot ansikte, så vi fick lära känna varandra? Då skulle jag berätta om mina sorger och be dig dela dina. Du skulle skratta åt min glädje och jag fyllas av dina vardagsunder. Jag skulle lyssna på din visdom och be dig begrunda mina erfarenheter. Tillsammans kunde vi inse livets värden. Byggstenarna till ett hållbart liv."


Alla dessa ord är sanna. Men jag vet inte hur den perfekta början på en blogg är. Allt jag vet är att jag just nu mår riktigt dåligt av att vara jag. Därför har jag börjat blogga. För att ta mig ur ångesten, vända mitt livs åbäkiga oljetanker och börja färdas åt rätt håll, långsamt men målmedvetet.

Jag har nu varit sjukskriven i åtta och en halv månad. Utbränd med ångestattacker. Varför?
  • Jag var uppvarvad så till den milda grad att jag inte såg längre än till glasögonskalmen.
Inte nått bra perspektiv för en gift villaägande tvåbarnspappa med ena benet i ett vanligt kneg och andra i familjens företag. Utan perspektiv förlorar man snart riktningen.
Man kan vidare säga att..
  • jag var en ja-sägare.
"Kan någon?" - visst, det ordnar jag!
"Vet du vart?" - visst, den hämtar jag!
"Pappa, kan du?" - visst, vännen, det lagar jag!
En supermänniska som kunde allt - direkt - utan övning!
Nu har jag insett att mitt perspektiv var lite kort. Och tro det eller ej, men jag trodde på fullaste allvar att jag kunde allt, på kortare tid än andra och utan de konsekvenser som andra var tvugna att ta. Jag stod utanför tid och rum - jag var Gud.
Inget var mitt fel. Jag hade (bort)förklaringar på allt!
..och så hade jag nästan jämt rätt också! I alla fall inte helt fel :)

Odräglig? Ja, förmodligen om man kom in bakom bokens charmerande pärmar.

Nu då? Tja, desillusionerad. Ångestfylld. Orkeslös. Initiativfattig. Tom.
Men ändå ofattbart älskad av två underbara barn och en kärleksfull fru!