Hur börjar man en ny blogg?

Någon?

Alldagligt?
"Hej, på den här bloggen kommer jag skriva om livet. Mitt liv. Tyvärr hade jag hoppas få skriva om ett lyckligt liv, ett liv hämtat från Pleasantville. Nu låter det sig inte göras eftersom jag är sjukskriven för stressrelaterad ångest."

Allvarligt?
"I går höll jag på att ta livet av mig. Jag körde bil utan bälte lite för fort i en allé. Tiden stannade för ett ögonblick och jag såg det. Trädet. Det var bastant och stod snett framför bilen. Ett enda tryck på gaspedalen. Lite åt höger och allt vore över. Då skulle jag slippa ångesten. Rädslan. De mörka dagarna. Ovissheten.

Så tänkte jag på mina kära barn och valde att inte göra det"

Filosofiskt?
"Varje människa är som en bok - att döma innehållet efter omslaget kan vara ett misstag.
Från första början skapades jag unik. Till mig. Sedan har jag försökt vara någon annan. Någon som liknar mig och har drag av mig, men som sorligt nog berövar mig den livsglädje jag känner. Om du skulle möta mig på ett släktkalas, eller på en firmafest skulle du möta en glad konverserande kille med vinglas i hand. Ytligt glam och trams. Men innanför pärmarna skulle de mörka sidorna snart grumla bärgaren."

Filantropiskt?
"Om du läser detta är du på väg att bekanta dig med någon som kämpar, klagar, gläds och skrattar lika mycket (eller lika lite?) som du - och ändå är älskad för den du är!
Hur gärna skulle jag inte möta dig, ansikte mot ansikte, så vi fick lära känna varandra? Då skulle jag berätta om mina sorger och be dig dela dina. Du skulle skratta åt min glädje och jag fyllas av dina vardagsunder. Jag skulle lyssna på din visdom och be dig begrunda mina erfarenheter. Tillsammans kunde vi inse livets värden. Byggstenarna till ett hållbart liv."

Alla dessa ord är sanna. Men jag vet inte hur den perfekta början på en blogg är. Allt jag vet är att jag just nu mår riktigt dåligt av att vara jag. Därför har jag börjat blogga. För att ta mig ur ångesten, vända mitt livs åbäkiga oljetanker och börja färdas åt rätt håll, långsamt men målmedvetet.

Jag har nu varit sjukskriven i åtta och en halv månad. Utbränd med ångestattacker. Varför?

• Jag var uppvarvad så till den milda grad att jag inte såg längre än till glasögonskalmen.

Inte nått bra perspektiv för en gift villaägande tvåbarnspappa med ena benet i ett vanligt kneg och andra i familjens företag. Utan perspektiv förlorar man snart riktningen.
Man kan vidare säga att..

• jag var en ja-sägare.

"Kan någon?" - visst, det ordnar jag!

"Vet du vart?" - visst, den hämtar jag!

"Pappa, kan du?" - visst, vännen, det lagar jag!

En supermänniska som kunde allt - direkt - utan övning!

Nu har jag insett att mitt perspektiv var lite kort. Och tro det eller ej, men jag trodde på fullaste allvar att jag kunde allt, på kortare tid än andra och utan de konsekvenser som andra var tvugna att ta. Jag stod utanför tid och rum - jag var Gud.
Inget var mitt fel. Jag hade (bort)förklaringar på allt!
..och så hade jag nästan jämt rätt också! I alla fall inte helt fel :)

Odräglig? Ja, förmodligen om man kom in bakom bokens charmerande pärmar.

Nu då? Tja, desillusionerad. Ångestfylld. Orkeslös. Initiativfattig. Tom.
Men ändå ofattbart älskad av två underbara barn och en kärleksfull fru!