Ohållbart - hållbart

Idag har jag motat ångesten i grind genom aktiva handlingar. Jag har plockat undan saker, hängt tvätt och allmänt ryddat upp i hemmet. Som belöning fick jag dricka kaffe. Allt enligt KBT-handboken.

När säden bärgas brukar vår villa besökas av diverse gnagare. Det är inte så härligt att insea att brödkorgen haft besök, så därför monterade jag en så där mus-skrämma under köksskåpen idag. Får verkligen hoppas den fungerar.

..but it's life's illusions that I recall. I really don't know life at all...

Nu verkar ju detta vara bra och så, men nu kruxet är att jag inte gör i egen kraft. Jag gör nämligen för att min kära fru säger åt mig att göra det. I ett 50-tals hem kanske det inte vore så konstigt att frun ålade/beordrade mannen uppgifter inomhus, men nu försöker vi inte leva ett 50-tals liv utan ett jämställt 50/50 liv. Hittills har fördelningen i bästa fall varit 25/75 - med övervikt åt hennes ansvar. Dåliga dagar - vilket varit de flesta - har hon dragit vagnen och jag åjat mig över att jag inte går ur den och hjälper henne putta.

Jag blir arg när jag läser vad jag själv skriver! Vilket drägg till man jag är :(
Problemet stavas Å N G E S T. En alternativ stavning skulle kunna vara R Ä D S L A.
Jag får liksom inte ändan ur... Och får jag det så kommer något annat och skrämmer skiten ur mig.

Paulus sa en gång "Det goda jag vill göra gör jag inte, och det onda jag inte vill gör jag."
Så är det.

Men hur kan man vara rädd för att misslyckas om man aldrig ens försökt?
Kanske för att man börjat försöka och fått en hurril för att man gör något oväntat, okommunicerat, och då drar sig tillbaka. Jag ser en snigel framför mig som drar in antennerna så snart minsta sak kommer i vägen.
Min kurator frågade mig någon gång efter ett djur som kunde symbolisera min rädsla. Sekundsnabbt kom bilden av en rädd, nervös hind fram. Ni vet, Bambis mamma. Alltid med öronen på vakt och springer - flyr - vid minsta förändring. Safear av bara farten.

Vi närmar oss drastiskt ett bottennapp. Familjens situation är ansträngd. Min fru drar ett stort, tungt lass och jag har tyvärr väldigt lite att bidra med. Jag gör nätt och jämt det nödvändigaste, men glömmer bort och förtränger andra trängande saker - skriva om huslånet, boka tid på verkstan, barnens behov av stövlar på dagis och fritids, husets löpande underhåll, mm, mm, mm.
Listan kan bli lång för den som orkar läsa. Du ska slippa.

Man kan sammanfatta dagens erfarenheter med denna lilla bild, där bägge karaktärerna är jag.

Må så grankott på er!